Idag är det 2 år sen vår allra käraste person lämnade oss, vår älskade Mimmi. Mer kärleksfull, omtänksam och varmare människa finns inte. Alla som kände Mimmi älskade henne.
Sommaren 2007 spenderade vi många timmar på sjukhuset. Vi hoppades att med lite läkarhjälp skulle Mimmi stå på benen igen. Men innerst inne förstod vi att den elaka sjukdomen hade besegrat henne. 24 september 2007 somnade hon in. Jag saknar Mimmi så mycket.

Jag minns när vi var hemma hos Mimmi en dag i maj. Köpte med oss en fin solros till en solstråle (som hon alltid var) och lite fika. Mimmi log och tackade, rörde knappt fikat. Hon hade så ont. Vi berättade för henne att jag var gravid och hennes ansikte sken upp men snabbt slocknade hennes fina ansikte. Hon försökte visa hur glad hon var för vår skull. Men det hon tänkte på var att hon aldrig kommer att få träffa vårt barn.

Jag saknar henne massor. Jag vill bara ringa henne och få höra hennes röst en gång till.

Det är så orättvist. Varför skulle Mimmi dö?

Saknar dig Mimmi!

Har förbannat ont i huvudet. Inget läkemedel vill hjälpa mig.

Haft en mysig helg med min lilla familj. Vi lockades ut av det fina vädret. Tog en cykeltur till Dragonparken, lekte och åt lunch på pizzerian. Idag har Emil lekt med sin fina gudmor Erica, medans jag och Jimmy fick lite egen tid.

I morse vaknade jag till av att jag hörde små fötter komma tassandes och sedan stod en nöjd liten pojke vid sängkanten. Jag tittade undrande på Jimmy som tittade lika undrande på mig. "Har du lyft ur han ur sängen?" Nä då, Emil tröttnade på att ligga kvar i sin säng och klättrade ur den själv. Snopet. Senast igår satt jag och letade växasängar för vi har funderat på att byta hans spjälsäng till en större säng nu. Så idag var det bara för oss att åka iväg och handla en ny säng till Emil. Två veckors leveranstid...shit...nu kommer jag inte kunna sova lugnt. Kommer ständigt oroa mig för att han ska göra sig illa när han klättrar ur sängen själv.


Måste rekommendera en otroligt bra film vi såg igår. TAKEN! Handlar om en flicka som blir kidnappad och hennes pappa gör allt för att hitta henne. Många scener fylls av en nästan otäck känsla av närvaro. Det är på allvar. Ruggigt, äkta och med känsla. Pappan är en riktig hjälte. 

        

Ryser fortfarande när jag tänker på filmen. Minnen väcks och jag mår så dåligt.
Vart var min hjälte juli 2005?

"Några främmande personer sliter in mig i en bil. Hinner knappt reagera. Jag är rädd, gråter och ber dom släppa mig. Tankarna snurrar, men första tanken är nu dör jag. ..."  


Måste ta en till alvedon och lägga mig på soffan.

Jag och Emil har redan tagit helg. Det blev inget jobb för mig idag. Så idag ska jag och Emil mysa och leka hela dagen.
När Jimmy kommer hem ska vi äta god mat (pasta med prosciutto) och dricka lite gott och fira in helgen. Vi har nämligen äntligen en "fri" helg. Denna helg och även nästa helg ska vi njuta och umgås bara vi tre. Kan inte minnas senaste helgen vi hade för oss själva.

Det närmar sig höst och som varje höst så har vi många födelsdagsbarn att fira.

Men så nu har vi två lediga helger som vi ska njuta till fulla av.


Längtar efter Jimmy nu.



Trevlig helg!

Jag är inne i en depressionsperiod. Kan inte sätta ord på vad det kan vara som gör mig ledsen. Jag har väl allt som ska göra mig lycklig!?
Jag har min lilla familj som jag älskar över allt annat. Jobb som jag trivs med och en stor härlig familj/släkt. Men det kanske är just det som gör mig ledsen. Att vara många i en familj har både gott och ont i sig. Jag känner ibland att det blir någon slags tävling. Den ena är bättre än den andra och så vidare. Man måste slåss om uppmärksamheten för att synas.
Jag är den som alltid ställer upp. Jag har en underbar kille som också alltid ställer upp. Folk ringer han och han kan släppa det han håller på med bara för att hjälpa till.
Kan känna ibland att det inte är mig ”folket” vill träffa när vi träffas alla. Alltid är det någon som har något de behöver hjälp med. Vill de att vi kommer bara för att träffa Jimmy och få hans hjälp? Är han omtyckt just för att han ställer upp för alla?

Sen har vi den som sällan kommer när vi alla träffas och är ändå så omtyckt och populär. Hur & Varför?

Vi var på en jättetrevlig kräftskiva hos min pappa för några helger sen. Den här gången hade pappa bjudit alla hans barn (vi barn som pappa och mamma har tillsammans) och till ovanligheten så kom vi alla. Bror och hans familj kunde tyvärr inte komma. Ena systern fick jag övertala för att hon skulle med. Det hör inte till vanligheten att vi träffas alla hemma hos pappa. Av olika skäl har mina syskon backat för hans inbjudningar. Jag och min lilla familj är den som verkligen vill ha kontakt med min pappa. Jimmy gillar min pappa jättemycket och även jag förstås. Var ju ”pappasflicka” när jag var mycket liten. Och det är väl lite det som jag saknar.

Men åter till kräftskivan som blev som jag befarade. När ens syrror och deras familjer, som inte varit där på år och dar, kommer med ut till pappa är all fokus på dem. Som vilken person som helst förstår att det blir. Inte fel med det utom att jag kände mig smått utanför. Det låter säkert fruktansvärt barnsligt men även vuxna har ”barnsliga” känslor. Så här i efterhand hade jag hellre kunnat stanna hemma.
Fast måste tillägga att det var riktigt kul att träffa lilla syster Lola som varit och ”härjat” i USA ett år ;). Vi två låg bakom denna träff. Men tyvärr vart den inte riktigt som jag hoppats.

Skulle jag strunta i att ställa upp för andra i familjen och strunta i att komma till alla som fyller år då tror jag inte för fem öre att jag skulle vara omtyckt. Men att vissa kan utesluta familjen och ändå vara så omtyckta. Det är en gåta för mig.

Hur kan jag känna mig utanför i en sån stor familj som vi ändå är? Men det gör jag.

Nu är det all fokus på min lilla familj istället. Där vet jag iaf att jag är omtyckt och populär. =) 

Min blogg mina tankar…respektera detta.