Det verkar i mitt hjärta. Min katt, min älskade lilla katt har flyttat. Och ja jag vet, det var mitt beslut.

Men jag har mått så dåligt en längre tid. Har inte trivts hemma, i mitt hem. Det har varit så skitigt. Det har inte spelat någon roll hur mycket vi städar. För katthåret, kattsanden och lukten av kattkiss från kattlådan finns där kvar ändå. Min älskade lilla son skuttar glatt runt här hemma, ligger på golvet och kör runt med sina bilar, myser i soffan och han är konstant täckt av katthår. Han kliver på kattsanden, som följt med katterna ut ur lådan, och tycker att det gör ont i foten. Han sväljer gång på gång katthår som fastnat på nappen. När han besväras så besväras jag ännu mer.

Vi har två katter här hemma. Tuva är (var) min och Rasmus är Jimmys katt. Vi hade varsin katt innan vi flyttade ihop. Rasmus och jag har aldrig kommit överens. Rasmus har från första dagen tyckt att jag tagit hans husse ifrån honom. När Jimmy gick till jobbet om mornarna kunde Rasmus hoppa upp i sängen och attackera mig. När vi flyttade ihop vandes han väl mer med mig men vi har aldrig gillat varandra.
Rasmus har en hemsk dålig vana. Han klöser på möbler. Och det är helt oacceptabelt i mina ögon. När vår 10 000 kr soffa efter en vecka var sönderklöst i ena hörnet svämmade bägaren över och jag vart så ledsen. Vi kan inte behålla Rasmus. Hur mycket mer ska han förstöra. Förrutom att han stinker i munnen, då han har en böld som orsakar kloakstank i rummen han befinner sig i. Han hårar något hemskt mycket och är en mycket argsint katt. Allt ska ske på hans villkor. Jag ville inte ha han kvar hemma hos oss. Men nästan 2 år har gått sen vårt soffköp och katten är kvar.

Jag ville ha Jimmy och jag fick Jimmy men jag fick även hans katt på köpet. Tre års samboliv med Rasmus och jag tror psyket är mitt nästa hem. Katten går mig på nerverna. Vi har nu kommit överns här hemma att låta omplacera båda katterna. Det är Rasmus som ställer till med allt helvete här hemma men jag känner att jag vill leva ett djurfritt liv en längre tid nu. Finns nog många jag upprör nu när jag väljer att flytta katterna för att jag vill ha det rent omkring mig. Men det är mitt beslut och jag måste tänka på mig själv, min hälsa, och dessutom mitt yrke. Mycket av bråken som ibland sker här hemma är pga katterna (Rasmus). Jag måste få må bra. 

Men jag saknar min katt så enormt mycket. Hon finns inte här hos mig längre och jag kommer aldrig mer att få gosa och leka med henne. Jag har sådan ångest nu även fast jag vet innerst inne att det var ett bra beslut. Men tanken att Tuva ligger livrädd och vilsen under en okänd soffa får mitt hjärta att skrika. Stackars liten. Jag älskar denne lilla varelse och kommer alltid att göra det. Min lilla Tuva. Så många fina minnen jag har med dig.

Nu hör jag hur det knapras från kattmatskålen. Tittar dit, inbillar mig om att få se min Tuva igen. ;(


  

Min älskade lilla vän.