Jag är inne i en depressionsperiod. Kan inte sätta ord på vad det kan vara som gör mig ledsen. Jag har väl allt som ska göra mig lycklig!?
Jag har min lilla familj som jag älskar över allt annat. Jobb som jag trivs med och en stor härlig familj/släkt. Men det kanske är just det som gör mig ledsen. Att vara många i en familj har både gott och ont i sig. Jag känner ibland att det blir någon slags tävling. Den ena är bättre än den andra och så vidare. Man måste slåss om uppmärksamheten för att synas.
Jag är den som alltid ställer upp. Jag har en underbar kille som också alltid ställer upp. Folk ringer han och han kan släppa det han håller på med bara för att hjälpa till.
Kan känna ibland att det inte är mig ”folket” vill träffa när vi träffas alla. Alltid är det någon som har något de behöver hjälp med. Vill de att vi kommer bara för att träffa Jimmy och få hans hjälp? Är han omtyckt just för att han ställer upp för alla?

Sen har vi den som sällan kommer när vi alla träffas och är ändå så omtyckt och populär. Hur & Varför?

Vi var på en jättetrevlig kräftskiva hos min pappa för några helger sen. Den här gången hade pappa bjudit alla hans barn (vi barn som pappa och mamma har tillsammans) och till ovanligheten så kom vi alla. Bror och hans familj kunde tyvärr inte komma. Ena systern fick jag övertala för att hon skulle med. Det hör inte till vanligheten att vi träffas alla hemma hos pappa. Av olika skäl har mina syskon backat för hans inbjudningar. Jag och min lilla familj är den som verkligen vill ha kontakt med min pappa. Jimmy gillar min pappa jättemycket och även jag förstås. Var ju ”pappasflicka” när jag var mycket liten. Och det är väl lite det som jag saknar.

Men åter till kräftskivan som blev som jag befarade. När ens syrror och deras familjer, som inte varit där på år och dar, kommer med ut till pappa är all fokus på dem. Som vilken person som helst förstår att det blir. Inte fel med det utom att jag kände mig smått utanför. Det låter säkert fruktansvärt barnsligt men även vuxna har ”barnsliga” känslor. Så här i efterhand hade jag hellre kunnat stanna hemma.
Fast måste tillägga att det var riktigt kul att träffa lilla syster Lola som varit och ”härjat” i USA ett år ;). Vi två låg bakom denna träff. Men tyvärr vart den inte riktigt som jag hoppats.

Skulle jag strunta i att ställa upp för andra i familjen och strunta i att komma till alla som fyller år då tror jag inte för fem öre att jag skulle vara omtyckt. Men att vissa kan utesluta familjen och ändå vara så omtyckta. Det är en gåta för mig.

Hur kan jag känna mig utanför i en sån stor familj som vi ändå är? Men det gör jag.

Nu är det all fokus på min lilla familj istället. Där vet jag iaf att jag är omtyckt och populär. =) 

Min blogg mina tankar…respektera detta.